Debatten lever

I eftermiddags pulicerades två inlägg i tågdebatten på SvD.se under rubriken Brännpunkt. Jag noterar och beklagar att ingen av de här artiklarna återfinns i papperstidningen på tisdagsmorgonen[red. 11/1].
Fyra centerpartister från Riksdagen skriver om hur järnvägen ska förbättras:

• SJ:s krav på avkastning halveras, och kravet på vinstutdelning ska bli mer flexibelt, vad nu det betyder. Avkastningskravet ska sättas så att nödvändiga investeringar inte försummas. Fem procent borde då vara tillräckligt, tycks skribenterna mena, i stället för som idag tio. Det viktigaste är att SJ klarar av att konkurrera och behålla resenärerna – inte att leverera pengar till staten. Jag tycker det är glädjande att se en öppning i frågan om ett slopat krav på avkastning.
  
• Enskilda sträckors lönsamhet ska redovisas särskilt. För detta krävs ny lagstifning. På så vis blir det lättare för tågbolag att skapa sig en korrekt bild av vad som är lönsamt respektive olönsamt på den svenska markanden. Författarna hävdar att SJ satt konkurrensen ur spel genom att föra över intäkter från lönsamma sträckor för att subventionera mindre lönsamma. Förslaget låter rimligt för en oinvigd.
• Höj banavgifterna och differentiera dem. Avgifterna ska bli högre på de lönsamma sträckorna. Operatörer ska på så vis tvingas att bli mer effektiva. Endast operatörer som lyckas fylla sina tåg, med gods eller människor, kommer att få god avkastning i högtrafik. Samtidigt kommer operatörer att förmås köra i lågtrafik och erbjuda lägre priser. Detta gör att vi kan utnyttja spåren mer effektivt. Men hur går ekvationen ihop med att regeringens anslag till underhåll nu sänkts kraftigt? Höjda banavgifter, så mycket som fyra gånger dagens, ska väl på sikt kompensera för bortfallet. Men hur många kommer att välja tåget om biljettpriserna höjs i motsvarande mån? Redan idag väljer hälften av pendlarna bort tåget för att det blivit för dyrt.
• Inför straffavgifter. De operatörer som drabbas av andras försumlighet, ska kompenseras genom att en straffagift tas ut från den som orsakat den "avvikelsen från trafikeringsavtalet". Kvalitetsavgifter väljer centerpartisterna att kalla detta. Jag undrar just vem som i slutändan får betala dessa avgifter. Resenärerna, skulle jag gissa.
  

De fyra avslutar berömvärt med att sjunga järnvägens lov, men också konkurrensens.

Lars Ohly och Leif Lindström, tågmästare respektive lokförare från Vänsterpartiet, skriver några timmar senare i samma tidning ett svar på debattinlägget. Vänsterpartisterna menar att avregleringen är orsak till järnvägens problem idag, och förfasar sig givetvis i motsvarande grad över att centerpartisterna i detta läge föreslår ytterligare avreglering.

Vi två gamla järnvägare ser med stor sorg de förödande konsekvenser av en drygt tjugoårig styckning av järnvägens produktion. Konsekvenserna av avregleringar, privatiseringar, bolagiseringar, korta avtalstider, eftersatt underhåll och uteblivna investeringar drabbar dagligen resenärer och järnvägsanställda. Det är inget annat än ett stort misslyckande för alla dem som i sin okunnighet och nyliberala iver trodde att avregleringar var svaret.

En dialog med de som jobbar med järnväg är högst rimlig. Ohly och Lindström föreslår också detta:

Om den borgerliga regeringen vill reda ut dagens ohållbara järnvägssituation så är en dialog med personalens företrädare en förutsättning. Lyssna på banarbetare och järnvägsanställda! En annan förutsättning är naturligtvis ökade investeringar i banor, fordon och verkstäder.

Helt i linje med min egen invändning mot fyrdubblade banavgifter, framför vänsterpartisterna följande kritik:

Att höja banavgifterna innebär ökade kostnader för resenärerna. Det betyder att de som åker tåg själva får betala mer av underhållet medan de som åker bil slipper betala. Det är en lösning bara för dem som till varje pris vill sänka skatter. Vi anser att samhället ska ta ett gemensamt ansvar för vägar och järnvägar. Dessutom vill vi gynna tågtrafiken eftersom den är miljövänlig, säker och framtidsinriktad.

Jag uppskattar att Centern klart visar att de är för en levande och moderniserad järnväg. När det gäller vägen dit, är jag som pendlare dock klart skeptisk till deras metod. Tågresandet är nog dyrt som det är. Jag håller med Vänsterpartiet om att alla måste vara med och dela på bördorna för att få tågtrafiken på fötter. För om tågresenärerna ensamma ska stå för notan, kommer järnvägen ändå att förfalla - det blir helt enkelt för dyrt att resa.

Läs även andra bloggares åsikter om Järnväg, Järnvägstrafik, Järnvägsproblem, Tågtrafik, Tåg, Tågproblem, SJ, Trafikverket, Avreglering, Kollektivtrafik, Privatisering, Samhälle, Politik