Tåg 10523: Fel på korglutningen.
Tåg 10068: 28 min sent.
Infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd svarade igår kväll i DN:s nätupplaga på debattartikeln från i förrgår.
Elmsäter-Svärd har rätt i att regeringen under förra mandatperioden höjde anslagen till drift och underhåll av järnvägen. Vad hon som vanligt inte talar om är att den nya regeringen Reinfeldt i november 2010 sänkte anslagen kraftigt, närmare bestämt med 70 procent. Varför tiga om något så för sammanhanget väsentligt? Förvandlas halvsanningar till sanning om man upprepar dem tillräckligt ofta?
Regeringen har ungefär samtidigt aviserat kraftiga höjningar av de s k banavgifter som operatörerna betalar för att få köra tåg på spåren. De avgifterna ska på några års sikt fyrdubblas. Tanken verkar vara att banavgifterna ska kompensera för de 70-procentiga nedskärningarna. Detta blir då ett sätt att med bibehållet järnvägsunderhåll kunna fortsätta sänka inkomstskatterna. Kostnaden tas ju i förlängningen ut på resenärerna i stället för av skattemedel.
Men hur rimmar det med Arbetslinjen? Blir det ännu dyrare att ta tåget har åtminstone jag inte råd att jobba på annan ort längre. Redan nu kostar det 40.000 om året att pendla.
Och hur rimmar det med Nya Moderaternas Nya miljöprofil? Fråga Arkelsten. De arbetspendlare som mot alla odds fortsätter, tvingas ta bilen istället för tåget. Redan idag väljer ungefär hälften av alla kollegor bil, eftersom tåget blivit för dyrt.
Är det det samhället vi vill ha? Inte jag i alla fall.
Läs även andra bloggares åsikter om Järnväg, Järnvägstrafik, Järnvägsproblem, Tågtrafik, Tåg, Tågproblem, SJ, Trafikverket, Avreglering, Kollektivtrafik, Privatisering, Samhälle, Politik
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar