Öppet brev till SJ:s VD

Jan Forsberg,

förra gången jag skrev till dig är fem och ett halvt år sedan. Jag hade då synpunkter på SJ:s priser, framför allt på sträckan Stockholm-Norrköping, där jag dagpendlar sedan nio år tillbaka. Priset på ett Årskort Silver hade vid det tillfället ökat från 25 till 35 tusen på tre år. Det blev billigare att pendla i bil, två eller flera personer tillsammans – en olycklig utveckling, såväl miljömässigt som arbetsmarknadspolitiskt sett. Arbetskraften förväntas vara beredd att pendla, och då är det högst olämpligt att förflyttningen sker i 200 personbilar i stället för i ett enda X2000-tåg.
Du svarade att du var medveten om problemet, och fortsatte:

”SJs biljettpriser, månadskort och årskort är och skall alltid vara konkurrenskraftiga, relativt andra transportalternativ[...]”

”Av de skälen tittar vi på att eventuellt införa destinationskort för att göra pendlandet billigare[...]”

Vad har hänt sedan dess?
Priset på Årskort Silver har stigit ytterligare, till 39 400 kr. Många av mina kollegor har övergått till att pendla med bil, som en följd av det.

Vad har då hänt på ”destinationskortens” område? Jo, jag ser att det finns ett som kallas Årspendlarkort Stockholm-Norrköping X2000. Men, det måste vara nåt fel här. Det kortet kostar... 42 250, mer än ett Årskort Silver! Tack för det, SJ!
Kan du försvara detta, Jan Forsberg, att det är dyrare att åka fram och tillbaka mellan huvudstaden och Norrköping än att resa fritt i hela landet under ett år? Och det gäller X2000 i båda fallen, så där finns ingen hake.

Det här måste väl ändå vara en miss av SJ? Jag trodde att det var ett feltryck när jag först såg det. Priset verkar basera sig på kostnaden av tio månadsbiljetter, men det är likafullt både ologiskt och hutlöst. Rimligt vore ett pris som ligger 30 procent, eller så, lägre än Årskort Silver. Jag tycker att det är som ett slag i ansiktet på oss pendlare.

Överhuvud taget missar SJ att premiera sina stamkunder. Pendlaren behöver flexibiliteten som ett periodkort ger. De som åker nån gång då och då och kan bestämma sig tre månader i förväg, kan få lösbiljetter till vrakpris. Men vi, som dag efter dag, år efter år, formligen pumpar in pengar i SJ AB, måste vackert betala dyrt.

SJ har på senare år fått ta emot oförtjänt mycket kritik när det gäller driftstörningar. Jag inser att tågtrafikens problem i första hand är en politisk fråga som kräver politiska lösningar, och att underhållet av, respektive investeringarna i vårt järnvägsnät, har försummats under många år, vilket vi nu får betala priset för i form av förseningar. SJ är därvidlag bara en i raden av ansvariga aktörer. Icke desto mindre finns det i fråga om prissättningen av resor bara en att ställa till svars, och det är SJ AB.

Idén med ”distanskort” är utmärkt, men kortets existensberättigande bygger på att priset ska ligga en bra bit lägre än det på Årskort Silver.
Ändra på detta genast, Jan Forsberg! Ge oss ett årspendlarkort värt namnet!

Huddinge, den 18 okt 2010

Björn Carlén
Mångårig pendlare

Stockholm-Norrköping, 42.250 kr om året

Tåg 525: u. a.
Tåg 536: 16 min sent.
Löften om underhåll och investeringar i all ära, jag är främst fokuserad på att det är för dyrt att åka tåg. Ta till exempel det att årspendlarkortet för sträckan Stockholm-Norrköping kostar 42.250 kronor, alltså mer än vad ett Årskort Silver kostar och ett Årskort Silver gäller i hela landet på alla SJ-avgångar. Ett rimligt och logiskt pris på årspendlarkortet tycker jag skulle vara en 25 tusen kronor, men SJ har förmodligen av princip räknat priset efter tio stycken månadsbiljetter à 4.225 kr.
En sådan orättvisa eller felaktighet, hur ska man komma åt den? Är det bara att finna sig i och acceptera de marknadsekonomiska naturlagarna? Vi har fri prissättning här i landet. Planekonomiska diktat undanbedes. Åsa Torstensson, som är ministern med det yttersta ansvaret för SJ, och övriga politiker skulle inte ta i det med tång. Jag tror inte att en socialdemokratisk minister skulle gjort det heller, om jag får gissa. Välj en annan operatör eller ett annat trafikslag; alltså bilen. Men nu är det ju bara SJ som erbjuder denna tjänst, i alla fall under överskådlig framtid, och jag vill åka tåg, för miljöns skull och min egen. Och SJ är ju statligt ägt. Spelar ingen roll - samma regler gäller för dem som för andra företag. Vi vill för guds skull inte ha statliga pekpinnar här, det skulle ju vara som i Nordkorea eller nåt.
Pris- och Kartellnämnden, då, eller vad de kallas numera, kan jag inte kräva att rättvisa skipas av dem? Jag vet inte. Det kanske är värt att prova.
I varje fall tycker jag att det borde finnas en kontrollinstans, åtminstone för statligt ägd verksamhet, dit man kan vända sig med uppenbara orättvisor av det här slaget.
(Ett Årskort Silver kostar, för kännedom, 39.400 kr)