SJ aviserar i dag, med sex dagars varsel, en prishöjning på månadsbiljetter. Även priserna på årskort kommer att höjas då, den tolfte december, enligt en telefonsäljare på SJ. Årskorten ska stiga i pris med cirka sju procent, vilket torde betyda att nytt pris på silverkortet blir mellan 42 och 43 tusen kronor, jämfört med nuvarande 39400. Månadsbiljetterna höjs med cirka fem procent, enligt säljaren. Det sistnämnda kan jag punktera direkt, då jag vet att priset på min sträcka höjs från 4225 till 4540 kronor i månaden, alltså 7,4 procent; på en redan dyr biljett om du frågar mig.
SJ väljer alltså en prishöjning i ett läge där man just gått ut med en reducering av antalet avgångar pga vinterberedskapen. Vad jag förväntade mig som en följd av detta var i stället en kraftig prisreduktion i linje med det betydligt sämre utbudet. För mig och mina kollegor i Norrköping kommer det exempelvis inte att finnas något passande X2000-tåg, eller snabbtåg som det heter i den nya tabellen, att tillgå i morgontrafiken under vintern, och då är det ändå Södra Stambanan i riktning mot Malmö och Köpenhamn vi snackar om.
Vad SJ nu gör är att pressa den sista droppen hopp ur sin trognaste kundkrets, pendlarna. Vi är envisa och trosvissa i det längsta, men vårt tålamod är inte oändligt. SJ AB pressar ut oss till E4:an, för det finns nåt som heter bilar också, och de råkar vara billigare att åka med än tågen, åtminstone om man har en passagerare med sig på vägen.
Och, vad praktiskt det samtidigt skulle vara för Trafikverket och SJ om antalet resande sjönk. Då skulle det bli mer plats på spåren; och det är ju precis vad alla vill ha. Gott om tid att rensa växlar från is och laga trasiga signaler. Är det så vi ska förstå logiken i detta?
Läs även andra bloggares åsikter om Järnväg, Järnvägstrafik, Järnvägsproblem, Tågtrafik, Tåg, Tågproblem, SJ, Trafikverket, Avreglering, Kollektivtrafik, Privatisering, Samhälle, Politik
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar