Arbetskraften förväntas vara rörlig nuförtiden, vara beredd att flytta på sig, att pendla långa sträckor. Jag är åtminstone beredd att lägga ner de två timmar från dörr till dörr, som det i idealfallet tar för mig att åka till jobbet 16 mil bort. Och sedan samma väg hem igen på eftermiddagen. Tåget är ju säkert, snabbt, bekvämt och miljövänligt och, i enlighet med dessa attribut, det bästa eller enda sättet för mig att ta mig till min arbetsplats.
Men, det finns något i den andra vågskålen också. Tåget är driftsosäkert, ändrar tidtabell och är DYRT. Kvalitén på den tjänst SJ AB erbjuder är ständigt sjunkande, samtidigt som priset på samma tjänst är i snabb takt stigande. Årskort Silver kallas den biljett-typ som de flesta norrköpingspendlare väljer. Priset på det kortet har ökat med 100 procent på tio år. Det kostar nu 39.400 kr för ett år.
Min slutsats av detta är att bilåkning är ett billigare alternativ, i alla fall så snart man är två samåkande i bilen. Det är uppenbarligen dags att byta färdsätt, men jag vägrar. Tanken att dagligen spendera 32 mil på E4:an är mig så motbjudande att uppsägning och omskolning nog låter mer lockande. Jag har ett högkvalificerat yrke, stråkmusiker i en symfoniorkester, och min chans att få en motsvarande tjänst i en stockholmsorkester är, med tanke på hur arbetsmarknaden ser ut, i det närmaste obefintlig.
Nej, tills vidare stannar jag och slåss, för min möjlighet att behålla mitt jobb på annan ort och för att Sverige ska ha välfungerande tågtrafik, en järnväg i gott skick och tåg som folk har råd att åka med.