SJ och Miljön

Tåg 533: toalett ur funktion.
Tåg 550: 41 min sent

Staten äger SJ till 100%. Staten, det är vi alla.
Vem är då kund till SJ? Jo, det är förstås också vi. Vi är både ägare och kunder till SJ AB. Den som vill ändra på sakernas tillstånd borde ha ett guldläge.
Och ändå: det är just detta SJ som skinnar mig på 40 000 kr varje år för att jag skall kunna ta mig till jobbet i Norrköping. Årskortet kostar 39 400 kr. Okej då, jag behöver bara ett kort som gäller på själva sträckan Stockholm-Norrköping för att bli nöjd. Nej men oj, det kostar visst också 39 400 [nu höjt till 42 250 kr!]. Kapitalismen visar här upp sitt fula tryne: SJ kan ta ut så mycket pengar på den här linjen, och då gör man det.
Missförstå mig inte, jag är för marknadsekonomi, men när det gäller en så viktig samhällsfunktion som tåget måste staten gå in och bedriva miljöpolitik.
Vid förra prishöjningen, till 35 000, tyckte jag att smärtgränsen var nådd. Nu när det kostar 40 lappar, räknar jag och konstaterar att bilen är billigare nio dagar av tio. Är man två i bilen blir besparingen betydande gentemot X2000.
Köp en bil då! Det är bara det att jag vill åka tåg. Tåget är bekvämare, säkrare, snabbare (sanning med modifikation) och framför allt: mera miljövänligt!
Snälla politiker, har ni någon miljöpolitisk vision? Inse att SJ är ett potent verktyg att driva miljöpolitik. Använd det!
Vad liknar det att Statens mål med SJ formuleras som följer:

”Ägarens vision och målsättning är att SJ ska vara ett modernt reseföretag som i alla avseenden och med uthållighet agerar affärsmässigt och kommersiellt.”

Nej, allas vårt SJ skall i första hand fungera för samhällets bästa. Vinst och kommersialism i all ära, men det är sekundärt i sammanhanget. Samhällsnytta, medborgarnytta, kundnytta, vad du vill, skall vara ledstjärna för en av infrastrukturens viktigaste stöttepelare. SJ är till för oss, inte tvärtom.

[Tidigare publicerad som insändare i SvD, DN, NT och Mitt i. Även på Facebook.]