Om SD - och andra

Tåg 523: 6 min sent.
Tåg 534: u.a.

Redan i början av 80-talet kunde man ta del av Skånepartiets politiska budskap, om man lyssnade på närradion. Carl P. Herslow, partiledaren, satt dagligen i studion och sände. Han varvade politikprat med inringande sympatisörer å ena sidan och en salig musikmix av Siw Malmkvist, Kal P Dal, Eddie Meduza, Kvinnaböske och La Bamba å den andra. Och så Skånehymnen.

Skåneland, Skåneland,
käraste land uti världen.
Till dig äro skåningar knutna med band,
som hålla på långväga färden.

Partiets mål var ett Skåne med regionalt självstyre och en restriktiv invandringspolitik. "Invandrare är välkomna hit, bara om det gagnar Skåne", sa Herslow. Om personer som flytt från krig och förföljelse sa han, "Det är fegt. Här i Skåne stannar vi och slåss".
Förutom invandringen var Socialdemokraterna och Stockholm den stora fienden. "Näbbgäddan Anna Lindh", är ett epitet som jag inte glömmer, och som Herslow trummade ut i etern varje dag. Mona Sahlin fick sig nog också en släng av sleven, redan då. Efter Anna Lindhs tragiska bortgång, utgår jag ifrån att trakasserierna upphörde.
Socialdemokratin å sin sida valde, liksom nu i fallet med SD, att försöka ignorera Skånepartiet. Om någon frågade var svaret ungefär att "Låt dom tokskallarna få hålla på. Det blåser över. Dom faller ihop som ett korthus när det gått en tid." Och frågade ingen så var det dödstyst från sossarna. Man försökte tiga ihjäl Skånepartiet.
Men, sedan 1985 är Skånepartiet representerat i flera skånska kommuners fullmäktigeförsamlingar. Tigandets politik hade misslyckats. Skånepartiet slutade däremot att växa när de fått representation i kommunerna och tvingats utöva praktisk politik.
Sven-Olle Olsson, den framlidne centerpartisten från Sjöbo, uteslöts från sitt parti när han drev igenom en folkomröstning om att Sjöbo inte skulle ta emot flyktingar. Resultatet blev ett nej till flyktingmottagande i kommunen. Carl P. Herslow myste och deklarerade att "Sven-Olle Olsson är alltid välkommen in i vårt parti!". Socialdemokraterna däremot kallade Sven-Olle för "Svin-Olle", men tog inte debatten. Sjöbo hade fattat ett beslut i demokratisk ordning, men sossarna hade inget bättre svar än en blandning av indignation, invektiv och tystnad. Notera att Sven-Olle Olsson stod på Sverigedemokraternas riksdagslista inför valet 2002.
Så kom Ny Demokrati in i Riksdagen på 90-talet med ett något mera polerat budskap, men ändå samma: vi tar in för många invandrare. Ganska snart därefter klubbade Sverige under Göran Persson igenom restriktivare asylregler och visumtvång för kosovoalbaner. Det sistnämnda fick som följd att Sverige var det land i världen som avvisade flest kosovoalbaner 1991-1994, en ganska tydlig eftergift för trycket från höger. Jag drar försiktiga paralleller till Danmark, där på senare tid de etablerade partierna i hög grad anpassat sin politik till Pia Kjærsgaards Dansk Folkeparti.
Carl P. Herslow förespråkade att man i stället för att ta hit flyktingar skulle "hjälpa flyktingarna i deras närområden", en fras som några år senare togs upp av bl a Socialdemokraterna. Också här en anpassning.
Skånepartiet står och faller med sin partiledare. Carl P. Herslow har alltid hävdat att partiet inte har något emot invandrare, utan att det är flyktingpolitiken man kritiserar. Argumentationen känns igen hos Sverigedemokraterna 25 år senare. Men märk väl att Skånepartiet i år gick till val på att göra Skåne helt fritt från islam.
Låt oss hoppas att övriga partier nu har lärt läxan och börjar argumentera på allvar. Tigandets och undlåtenhetens politik förfelar uppenbarligen sitt syfte. Endast genom upplysning och öppen debatt kan vi råda bot på villfarelserna, som gjort SD till ett parti med större representation i Riksdagen än såväl V som KD.