Ingen uppgörelse om järnvägen

Miljöpartiet hade tagit initiativ till dagens tågdebatt i Riksdagen. Jag var på plats på åhörarläktaren. Mina farhågor om platsbrist på balkongen, som tar femhundra besökare, visade sig ogrundade. Utöver säkerhetsvakterna var vi bara två personer som åhörde hela debatten. Här kan du läsa protokollet.
Inte mycket nytt kom ut av dessa två timmar. Peter Eriksson (MP) upprepade det vi redan visste, att partiet önskar en blocköverskridande överenskommelse om fördubblad spårkapacitet på 20 års sikt. Ingen reaktion på detta från allianshållet.

Vänsterpartiet, som företräddes av Lars Ohly, överraskade med ett eget förslag om en extra miljard årligen till banunderhåll - också detta en blocköverskridande invit.
Vidare öppnade Centerns representant, Anders Åkesson, för att partiet kanske kan tänka sig att gå med på en höjning av anslagen. Men bara om man kan vara helt säker på att de pengarna skulle ge verklig effekt.
I övrigt bestod debatten i hög utsträckning av upprepade avsiktliga missförstånd. Alliansen och Catharina Elmsäter-Svärd hävdar att de höjt anslagen till järnvägen från 3,8 till 5,6 miljarder - en höjning med 47 procent (Lars Tysklind (FP) och Anders Åkesson (C) hävdar, märkligt nog, att höjningen var till 5,2 miljarder, vilket innebär endast 37 procent). Det var under den förra mandatperioden.

Oppositionen, å andra sidan, upprepar ständigt det faktum att regeringen i år sänker underhållsanslagen med 700 miljoner, dvs 60 procent. Trots att båda har rätt, vill ingendera ta notis om den andres argument. Alliansföreträdarna var särskilt angelägna om att inte låtsas om det där med att de just beslutat om sextioprocentiga nedskärningar, och detta i ett för tågtrafiken högst prekärt läge. Catharina Elmsäter-Svärd, infrastrukturministern, gjorde ändå underförstått kopplingen mellan nedskärningarna och de 700 miljoner (just det), som de kommande höjda banavgifterna förväntas inbringa. Den delen av underhållet lämnas alltså till resenärerna att bekosta; som om det inte redan vore dyrt nog att åka tåg. Förresten var det ingen debattör som pratade om priserna på tågresor.

Anders Ygeman (S) påpekade flera gånger att det måste finnas ett dolt, bakomliggande skäl till regeringens märkliga järnvägspolitik. Anders Borgs uttalande i SDS 2007 om att Sverige överinvesterat i järnväg under senare år, och att en investering i väg är fyra-fem gånger viktigare än en i järnväg, ger en förklaring. Borg är helt enkelt motståndare till tågtrafik, och är så stark i regeringen att han kan diktera politiken. Det där uttalandet kan man ju se som en reaktion på de båda storsatsningarna, i Hallandsås respektive Botniabanan, men har naturligtvis ingen bärighet vad resten av vårt järnvägsnät anbelangar - resenärer på Södra Stambanan straffas för de eventuella felsatsningarna i norr och söder.

Om det inte var nån som pratade biljettpriser, så var det desto mer prat om höghastighetsbanor i debatten. Oppositionen var rörande enig om att vi ska bygga snabbspår Stockholm-Göteborg och Stockholm-Malmö. Peter Eriksson angav också tidsperspektivet: 20 år tills det första tåget rullar. Höghastighetsbanorna är tänkta att frigöra utrymme på de gamla spåren, och samtidigt anpassa oss till omvärldens alltmer högteknologiska tåglösningar. Norge, Finland, Tyskland, Frankrike, Spanien, Ryssland, Turkiet, Polen, Tunisien och Marocko är länder som antingen har ett utbyggt system för höghastighetståg, eller planerar att bygga ett.

Annelie Enochson (KD) framförde intressant information, när hon påpekade att alliansen, i sin budget, alls inte utesluter en kommande satsning på höghastighetsbanor. Regeringen har utrett frågan, men vill ändå inte ta ställning, utan titta vidare på det under kommande fyra år.

Själv är jag, som pendlare, måttligt intresserad av planerna på höghastighetsbanor. Dels är jag rädd att det skulle ske på bekostnad av den befintliga järnvägen och medföra högre biljettpriser. Dels kommer jag att gå i pension samma år som Peter Eriksson planerar att ta banorna i bruk.
Lars Ohly försökte höja temperaturen i debatten med bl a följande:

"Jag representerar Vänsterpartiet i den här debatten, men jag representerar också alla järnvägs- och bananställda som är förtvivlade över att det verkar vara de mest okunniga som styr järnvägspolitiken just nu. Det verkar vara de som inte förstår hur järnväg och järnvägstransporter fungerar som bestämmer om just de transporternas förutsättningar. Dogmatiska marknadsliberaler, det är vad ni är!"

Läs gärna hela det anförandet, skrolla till nr 8, för det är bra.
De mera sävliga debattörerna, från (C), (FP) och (KD), lät sig inte triggas av det höjda tonläget, och det var nog lika bra det. Ohly, tågmästare som han är, har täckning för sin kaxighet, då han rimligtvis kan det här området inifrån och ut.
Ohly var inte direkt tydlig med sitt stöd för höghastighetsbanor. Desto tydligare är Vänsterpartiet i sin kritik av avregleringen.

"Ni splittrar upp, ni säljer ut, ni konkurrensutsätter, och så får vi i stället det snöda vinstintresset. Där har vi det andra problemet. Även SJ ska gå med så stora vinster att man i dag sparar på underhåll. Man sparar på att köpa in det som behövs för att kunna få trafiken att flyta. Man sparar på säkerhetsutbildning för personalen."

Inget annat parti var i debatten kritiskt till avregleringen. Men Ohly tog upp Storbritannien och Nya Zeeland som avskräckande exempel på avlegleringar som gått snett, vilket i båda fallen lett till åternationalisering.
Annelie Enochson hade en rad konkreta punkter för att förbättra dagens tågkaos:

• Trafikverket tar ett tydligare ansvar för samordningen mellan aktörerna.
• SJ vinterdeklarerar de nya tåg som köps in, vilket hittills inte gjorts.
• Aktörerna säkerställer kompetens, planering och resurser för att öka driftsäkerheten.
• Nyttja resurserna klokt och effektivt. Samarbeta med forskningen, t ex Charmek på Chalmers.
• Förändringar i systemet införs kontrollerat, för att minimera störningarna. Där finns stora problem idag.

Sverigedemokraterna företräddes av William Petzäll, som inte stack under stol med sin okunnighet i ämnet för debatten. Petzäll var inhoppare för den ordinarie representanten. SD har inga besked att ge om hur de vill finansiera tågtrafiken, men Petzäll lovade att de skulle återkomma med det. William Petzäll ställde dock en intressant och berättigad fråga till Miljöpartiet: gäller den utsträckta handen om samarbete även SD? Tyvärr ställde han frågan efter Peter Erikssons sista anförande, så den besvarades aldrig. Kanske var Peter Eriksson lika nöjd med det.

Catharina Elmsäter-Svärd verkade oroväckande nöjd med att

"Det görs dagligen 500 000 resor med tåg. Långt ifrån alla dessa är försenade. Snarare är det tvärtom. De flesta tåg går i tid."

Över huvud taget saknade jag hos de flesta talarna ett emotionellt engagemang, som åtminstone kunde antyda en förståelse för den frustration som resenärerna upplever.



Läs även andra bloggares åsikter om Järnväg, Järnvägstrafik, Järnvägsproblem, Tågtrafik, Tåg, Tågproblem, SJ, Trafikverket, Avreglering, Kollektivtrafik, Privatisering, Samhälle, Politik